Diktningsriktning

Mina maskiner står vackert placerade i fabriken.

Självklart så långt bort man kan komma och det är ett
långt fundersamt helvetesvånda varje morgon att gå
till den bortesta byggnaden. Det skänker en känsla
av salt i såren.

Men det vackra i placeringen är att jag har fönstervy.
De står nämligen uppradade utmed fabrikens östra vägg
och där kan jag se dagljuset vakna och dagen med den.

Idag låg Riksväg 56 iskallt i ett frostlandskap, och över
åkrarna såg jag det mytologiska Supra spy ut sin vita
rök. Det var vackert och det såg ut som skorstenen i fjärran
var upphovet till det kalla. Som det var en snöfabrik.

~

Jag går upp och ner i min kreativitet. Nu är jag ner.
Jag har viljan men är långt ifrån inspirerad. Jag vet inte vad
det beror på men jag tror att det har varit en egotrippad
höst med utställning, boksläpp och intervjuer härna och därna.

Nu är det tyst på projekten, inga större grejer är på gång.

Jag hörde att folk som bor i städer/länder där stora tävlingar
annordnas, kan drabbas av någon slags depression när
festen/tävlingen är över. Kanske är det något liknande som
drabbat min kreativism?

Saken är också att jag fungerar väldigt bra under press
när det gäller detta med min hobby. Att ha ett specifikt
mål att sträva efter är en energirik mylla för min fantasi och
det funkar som både piska och morot.

Dessutom har jag infört ett förhållningssätt till skriveriet.
Jag ska låta dikten/tanken bli av sig själv och inte försöka
tvångsskriva den. Jag tar lätt till sådana grepp när det inte
händer något på några dagar. Jag är begåvad med fantasi
och den är lätt att ta till. Men också lätt att använda fel. Jag
kan skriva ihop dikter utan att egentligen mena något med
dom. Och inget fel i det.

Men jag vill inte göra sådan dikt längre.

När man tar det lungt med en dikt-tanke. När man låter den ta
den tiden den behöver så blir resultatet mer spännande.
Och det är åt det hållet jag vill sträva med mitt skrivande.

I monolgiskt öppenhet kan erkännas att jag också är väldigt
dålig på att bedömma mitt egna skriveri. Oftast rusar jag iväg
till poeter.se och publicerar mitt nyskrivna alster för att få respons
och veta om det är bra eller inte! och det är ju egentligen
rätt fegt, eller vad man ska kalla det.
När man tar det lite lungt så hamnar jag i ett läge där man
inte bryr sig. Man vet att det är bra. Eller snarare bryr man sig
inte om dikten funkar eller inte.

För man vet att dikten är Jag.

Och det är dom dikterna man ska skriva