Det känns som vi flyttar igen.

Oro har både min älskade fru och jag i våra bosjälar.
Vi har levt tillsammans i närmast 15 år och under den tiden
har vi bott på 8-9 adresser. Det är ett fasligt fläng på oss
och nu börjar det så smått krypa i oss igen.

Det är ett trevlig ställe vi har nu, och oklanderigt sköts
bestyren av hyresvärden. Men dom blev plötsligt
fascistiskt förbannade över barnvagnar i trapphuset och
även har det förkommit lite ilska mot en idiot av
de anställda, som i sin oförstående attityd surnat ner flera
av familjens dagar

Gräset är aldrig grönare på andra ställen kanske, men
med lilla prinsessan i familjen har vi börjad flukta efter
ett boende som är närmare lite natur, eller med en uteplats
som är mer än en balkong.

Ann-Charlotte är jägaren som ständigt har sin falkblick
mot skogens hus. Vår ekonomiska situation gör dock att ett
husköp är tämligen uteslutet. Men det finns lite hyr-ställen
som kulle passa oss. Igår var vi och glutta på ett sådant alternativt
hus-boende på ett grönt område. Det var för galen planlösning för
oss men nu känns som att vi håller på att lossna från vår
befintliga adress.

Vi hade tänkt lämna dottern till Mormor/Pekka men hon var
så nedstämd över att inte få hänga med sina päron att vi drog
med oss rackarn i varjefall.

Hon ligger på stadig 37.8 feber.

Jag har lite mixade känslor för att dra igång kartonghelvetet igen.
Mest fasar jag dock för föråden. Man samlar så mycket jävla
grejer att det är sjukt. Varför man inte bara slänger grejer istället
för att vindslägga är ett mysterium. Mej veterligen har det
aldrig hänt någon någonsin att man har fört tillbaks något som en
gång landat i limbolandet vindsföråd. Undantaget julgrejs.
Jag ska börja hiva bort så fort orken tillåter.

Vi skulle ut och partaja i helgen. Men trött tog över.
Charta 77 ska intaga Ögir, och dom brukar vara skönt att
beglutta under en pilsner. Dom är som gamla kompisar för mig.
Hela mitt Köpings husband.

Dags att avrunda. dottern har en spik i mun!