Jag är hemma

Ann-Charlotte är på galej och jag är hemma. Inte så vanligt

att vi gör så faktiskt, men det är väl lite så det måste vara

om man ska ha ett fungerande krogliv som småbarnsföräldrar!

Hon, min fru e på irlänsk afton med halva Köpingsstyrkan

mat-tanter.

Jag och Iris har haft det skoj och nu har hon knoppat in

i sin säng i rummet bredvid oc jag har plötsligt en lång-lång

tid att spendera lite hur man vill framför datorn.

Jag gjorde något annorlunda idag! Jag gick nämligen

in på videobutiken och hyrde mig en film! Fy tusan

vad länge sedan jag gjorde det!

Det blev 1408 av svenske regissören Håfström.

En skärckis som utspelas i en föränderligt rum har

jag förstått att det handlar om. Det blir spännande!

Nytt ritjobb på lut i Hagateaterns uppdaterade logga.

Tydligen är inte glada/ledsna masken så fina.

På Måndag ska jag snacka med biställarn.

Det är skoj när man märker hur det ena ritjobbet
leder till det andra och man hela tiden liksom håller

sig flytande.

Den riktiga skräckisen är i morgon då det är shlager

för hela jäkla slanten. Kontroversiell som bara en
gammelpunkare kan vara, så kan jag erkänna att

det är det enda av de direktsända evenemangen

som någonsin fångar mitt intresse.

Men Peking OS kanske förståss, för lilla drakens skull.

Men det heter Beijing

Kovända:

Såg Metrobild från Kenya där oroligheter blåsat upp

angående gamla markområden. Bilden föreställde ett

hundratal människor med pil-o-båge i strid. Grejen

var att de var klädda i moderna kläder, och det hela

blev en bizarr mix av dåtid och nutid.

Men det självmystiska var min reaktion att jag tänkte

att det måste vara hemskt att vara i strid sådär. Att jag

tänkte så blott för att det var pil-o-båge, ty jag har ju,

som alla andra i världen, sett bilder på militärer i

alla tänkbara stridssituationer. Sen när ett förhållandevis

milt vapen dyker upp så tänker man:
Tusan va krig är hemskt!

vadå avtrubbad?