Helgkoll

Iris fick nippran när hon fattade att Famror & Farfar
skulle vakta henne i Fredagskväll. Det var skitjobbigt
att dra iväg. Ann-Charlotte hade huvudet kallt och sa
som det var:

- Det är bara att gå, hon har det bra.

Men hon var inte själv lugn förrns det ringts och
rapporterats att tösabiten var sig själv igen.

En lurighet för adoptivföräldrar är kanske just en
sådanhäringa grej. Första tiden lägger man ner sin
själ i att avskärma sig från omvärlden för att dotter
och päron ska knytas fast i varandra ordentligt.

Sen blir det plötsligt vardag av livet och då ska man
börja sluta med avskärmandet. Mna får istället börja
träna på små separationer från varann. Det brukar
inte va svårt, men tusan när lilla draken höll i mig
i fredags och grät.. Då var det nära att Håkan stanna
hemma.

Jag var ju murvel minsan för King Ink Magazine och
intervjuade Kompisarna på Ögir. Det gick halvbra
tror jag. Har under Lördagen och Söndagen skrivit ihop
mitt repotage och ska bara invänta en liten grej innan
jag skriker STOPPA PRESSARNA!

Elsklingen systra ska flytta och vi har tagit hem ett
gammalt tv-spel som hon en gång låna, och nu
sitter frun med sina flinka fingrar och spelar på
Supernintendonet för fullt. Får lova att säga att
SNES, som enheten heter, är den bästa av konsoler.
Svunnen från den gyllene eran för plattformspel
så kan man glädjande finna alla pixelrackare rör
sig över skärmen enkelt från vänster till höger.

Inte några 360 graders vilse int!

Annars har jag i helgen bestämt att Sibel ska vinna
melodifestivalen, burit en blytung soffa och inte haft
en skämmig bakfylla.