En dikt: The final dog

så som följer kommer slutversionen av
dikten Containerhund vara. Den som
är dikten i filmen Containehund...



"CONTAINERHUND"

här är dom nu
framväxta ur marken
som monsterblommor

skuggor ringlar sig runt mig

handen går till nyckeln

den är där

och allt ligger låst i den låda
som jag ska bära så som
natt bär en längtan

¨

det finns en annan stad
den väntar på mig

det är dags nu

jag går in
jag går under

*

på en gång landar en sotfjäril på mig
sätter sin eländiga gadd i mitt finger
det fladdrar mig så oroligt hans gift
& tänker på det man inte borde
gör jag

så jag vill liera mig med honom

skriva döskallar hela tiden
& inte våga veta vad som
egentligen växer i mig

men jag vet

*

det är människor i golven som skakar
pressen mot bröstet spricker allt
sprickorna fylls med sten
man sjunker sig ner

till en del av armeringen

*

i golven sitter de fängslade
jag är också här bland alla farsor
och vi spökar om en tid när poetiskt huvudvärk inte fanns

men blodslinjen gäller

människorna försvinner mer än någonsin

*

ibland blir hundarna herrelösa

då

tuggar dom religion ur självdöda gudar

bygger stängsel med framgrävda ben
inskaffar diktatur och pissar sig hesa för revir

kanske var det bland allt kaffe & revolversnurr som det hände

för vissa är ju sådär tysta så dom försvinner

och ett brutet löfte låg faktiskt på den tomma stolen

när maskinerna sen kallade oss tillbaks var en hund borta

*

vi trodde det var golvet

vi trodde han var med dom
vi trodde att han slocknat
& gått i kärlek med sin maskin

att han blev skugga & att han var

ett till offer i Ådalen -31

så ingen sa nåt för det är
inte konstigt om man vill följa med

men jag hittade ett märke
på ett kakel i ett bås
som någon hade ristat och det var
ett som jag aldrig sett förut

det såg ut som ett hjärta som var
som två kampfiskar i bråk

& dom börja skrika

& jag börja förstå

*

jag bär på konflikt
jag tänker alltid sanning
men det känns som jag menar
att ingenting är sant

det ena är min vilja
det andra är ett gjutjärn
jag står vilsen mellan
utan fast förvant

det jag har i kroppen

matar mig med värken
om tanken fylls av liv
är paranoian glöd

det som är mitt väsen
vill mörda alla drömmar

ge köttet till maskiner
& själsligt är jag död

*

vid orden faller allt
runt omkring mig

jag känner smaken
av den fria luften

en brännhet syre

jag håller andan

den niosvansade katten river
hundarnas ryggar

skrämd springer jag

mot

bort härifrån