Vårsol fladdrar runt i Februari och om det är en del av
miljöhotet så ska jag inte gråta många skvättar. Vi tog
en promenad i sysslolöshetens Lördag och genom den
stillsamma Karlbergskogen sedan hem igen.
stillsamma Karlbergskogen sedan hem igen.
Farsan Håkan lagar potatismos och kassler när Iris
slevar salladen till och från två bunkar. Kärestan hänger
tvätt och bara ibland händer det att livet känns sådär
tvätt och bara ibland händer det att livet känns sådär
både meningslöst och underbart.
Så var det idag och nu är det fästat denna stund i
bloggen och när hon vaknar, lilla dotter, så ska hon få
bloggen och när hon vaknar, lilla dotter, så ska hon få
Lördagsgodis.
Tog ett kort av mig själv också och undringen är varför jag
ser så förbannad ut. Solen bländar förståss, men har en
tanke ty det hänt förr. Jag ler med hela själen och känslan
men fotografen träter:
- Le då, le le ommelett, smajl !!
Mitt vilofajs är kanske ett surt?
- Le då, le le ommelett, smajl !!
Mitt vilofajs är kanske ett surt?
3 kommentarer:
Tjusigt,
vi skall på teater ikväll o lite godis blir det med!
D & C
Nejdå, inte surt. Det är skuggan på rynkan mellan pannan som ger ditt ansikte ett bestämt uttryck. Bortsett från den (som alltså är en ljusillusion) ser du både lugn och tillfreds ut.
Ofta kan pyttesmå saker förändra känslan i en hel bild. Man känner sig på topp, men precis i ögonblicket när bilden tas förändras ljuset/andningen/pupillerna/näsvingarna och bilden blir inte alls som man trott. Därför är det bra att knäppa tio exakt likadana kort. För de blir inte alls likadana. =)
ha-ha.
jo nog förstd jag att skugga var min ilska. Men jag blev så paff när man sekunden efter ser sin bild och man var glad när kort tog och i lita flytande kristallen gluttar surgubbe på mig !
intressant tips med 10 fotografierna. ska pröva!
tack niklas!
Skicka en kommentar