Poesikväll

Nu är poesicafeét över. Det var en upplevelse extraordinere
för den lilla hunden. Gick till ungefär såhär.

Jag kom Hagateaternr runt 13.30 och var först av de
medverkande. Caritha och lite andra stökade runt och jag
fick hjälpa till att rita en utanför-skylt och la upp lite böcker
och sånt. Var bra att ha tankarna på annat. Efter en stund
kom Csabi och vi bekanta oss och sedan Sofia. Under tiden
ökade stämmningen. Jag pratade lite om att jag var nervös
och dom tyckte inte att jag verkade så nervig heller.
Faktiskt var jag inte nervös då där innan. Jag använde
nån slags självbedrägeri och intalade mig själv att det
hela gällde någon annan. Hela tiden ända tills vi satt ute
i de reserverade ( jojo, fint var det ) fåtöljerna i själva
cafésalongen lyckades jag vara ganska lugn. Men då kom
det marserande som Motörheads Locomotive och hjärta
dundra och benen skakade. Jag lyckades ta mig upp på scen
och satte mig och började läsa. Ordet var som magnetiska
och for lite hur dom vill. Det kändes som om jag inte hade
någon koll på alls vad som stod och jag fick hela tiden kämpa
för att krångla mig igenom orden och samtidigt inte läsa
för fort och ej heller för lågt.

Mitt pappas skakiga ben kom jag på smattrade igång
mpot scengolvet ett par gånger och vidare mot slutet av
uppläsningen försod jag också att jag hade gått i
stämningen från neutral dur till negativ moll. Som en
uyndergångens förerspråkare måst jag ha framstått. i vart
fall som en riktigt dysterkvist med rytmiskt ben. ha-ha

Men jag tackade för mig och rungandes gjordes av applåder.
Många verkar ha gillat grejen att jag läste kanske mer än
själva innehållet. Och det e ju koolt.

Rami kom inklampandes med dotter N ett par
sekunder försent och det var ju bra för jag hade nog varit
obekvämmare med vänner i publikumet.

Nu är jag en erfarenhet rikare.

Kommer jag göra det igen? Antagligen inte.

De andra medverkande, Sofia Eriksson och Csabi Urban var
fantastiska uppläsare. Till synes helt avspända och det kanske
dom var också. Va vet jag. Men jag blev imponerad.

Helt speedad var jag efteråt också. Nervös då med.

Det känns i vartfall att jag har gjort min del för att poesicafeét
blev en lyckad tillställning, Jag tror att de besökande tycker
likadant.

Nu ska jag sova.