Monolog i porten

Monolog i porten

när första skuggan ringlat sig ner
över mig går handen till nyckeln
i snöret runt min hals

den är där

saknaden ligger låst i lådan

jag bär den som längtan bär natt

nu är det annan tid

jag blundar och går in

~

det är monster i golven som skakar

pressen mot bröstet spricker allt

sprickorna fylls med sten

man sjunker sig till en del av armeringen

~

i golven sitter de fängslade

jag är här med alla farsor

dom spökar om en tid när poetisk huvudvärk inte fanns

men jag vet att den blodrostiga linjen är lika kall

jag vet att folk försvinner mer än någonsin

~