Damptecknare?

Ann-Cha och Iris är hos Mormor och jag har settat och
gluttat i dumburken i flera timmar nu. Och ikväll ska jag
glutta i den televisionella dumburken också med
melodifestival och allt. Det blir kul. Jag är töntigt förtjust i
tv-showernas tv-show för att vara gammal punkare måst
jag erkänna. men bara det är ju den snyggaste byggstenen
i punkvärlden. Jag gillar melodifestival kompromisslöst
liksom ha-ha!

Har skrivit klart en superlång fabriksdikt som ska ändras
några gånger innan den verkligen är färdigskriven. Men
sen är den redo för att spelas in! & då får jag börja höra med
Ronny hur det går med musik och tjata honom.

Jag har alltid den känslan i konstprojekt och grejer som jag
gör att den andre parten, då sådan finns, tycker att jag är en
jobbig typ att ha att göra med. vet inte riktigt vad det kan bero
på men antagligen är den en reflektion som jag själv gör för att
jag är ett mumlande haveri vad det gäller att prata med folk jag
inte är helt bekant med. Jag läser in min egen osäkerhet i
hur olika möten har gått. Samtidigt har jag en otålighet som
kryper i mig som huvudvärk. Granberg kallade mig en gång för
damptecknare och menade då att jag ritar fram min del av
det aktuella projektet väldans snabbt. Och det stämmer bra.
Det krypiska i mig blir sedan den otåliga väntan som alltid kommer
när man väntar på den andra partens del. sen kvittar de om väntan
är på en affisch att komma upp på pelare i staden eller kanske
nästa diktbok att komma ut.

Och alldeles strax så kommer jag skriva ett mail till Ronny
och antagligen ha ont i huvudet tills dess jag få ett svar.
Det kan ta en evighet så lång som en dag! suck. Stackars
Ronny.